Christian Engström har en läsvärd postning om att
ingen vill avskaffa upphovsrätten där han påpekar att det många pratar om är en förändring och inte ett avskaffande.
Christians postning fick mig att fundera lite allmänt om vad jag egentligen tycker och tänker i denna frågan eftersom jag kan betrakta mig själv som upphovsman med två teatermanus, där jag varit en av huvudförfattarna, och två teateraffischer i ryggsäcken och oräkneliga andra saker där jag antingen själv har byggt eller agerat bollplank.
Nu är kanske piratkopiering av teatermanus och affischer inte något stort problem, men jag väljer ändå att fundera över det eftersom det "drabbar" mig. Jag vill dock påpeka att mig veterligen så finns inget av de manusen jag har varit med att skriva publicerat publikt. Anledningen till det är att ingen av de som har originalfilerna har gjort det.
Vad beror det på?
Tja, jag kan bara prata om anledningen till att jag inte har spridit manusen, övriga medförfattare behöver inte dela mina åsikter i denna frågan. Dels så har jag inte tänkt på att sprida manusen då det finns så mycket annat att tänka på, dels så är karaktärerna i manusen mer eller mindre specialskrivna till personerna som spelade dem eftersom vi är en liten teatergrupp där vi känner varandra väl.
Att vi känner varandra väl innebär också att vi har utarbetat välfungerande sätt att beteckna scenhändelser i manusen som vi inte alltid följer. Scenanvisningar kan komma mitt i en replik, utan att det betecknas på något sätt. Alltså måste den som läser manuset vara medveten om att sådant förekommer.
Ytterligare en anledning är att det "färdiga" manuset sällan är färdigt, först efter genrepet brukar vi betrakta manuset som helt färdigt och då är skådespelarnas manus fyllda med anteckningar, tillägg, överstryckningar och omkastningar. Dessa ändringarna införs inte i den digitala versionen av olika anledningar där den största är att tilläggen ofta bara står i berörda personers manus.
Om jag nu leker med tanken att något av manusen hittar ut på nätet, utan mitt tillstånd, och att folk laddar ned det, hur skulle jag reagera på det?
Skulle jag försöka få tag på personen som tillgängliggjorde det och skulle jag försöka få tag på personerna som laddat ned?
Med tanke på att antalet personer som har tillgång till den digitala versionen av manuset är starkt begränsad skulle jag nog inte bry mig nämnvärt om att efterfoska källan. Mest eftersom jag själv gärna ser att andra än de som läst manuset eller sett pjäsen ska få ta del av den.
När det kommer till de som laddat ned manuset kanske jag skulle försöka få kontakt med någon på ett eller annat vis bara för att fråga vad de tyckte om det och ifall de själva funderar på att sätta upp den.
Om nu någon annan väljer att sätta upp "min" pjäs så hade jag sett det som en personlig vinst, någon tyckte att det jag hade varit med att skapa var bra. Jag kanske hade blivit lite besviken om vår teatergrupp inte hade fått någon form av cred, men det hade inte varit något jag legat sömnlös över.
Hade jag velat ha betalt om någon annan hade satt upp vår pjäs?
Mitt svar där är "det beror på", om vi erbjuds ersättning så hade jag inte tackat nej till den om det hade varit en större grupp med bra ekonomi som kom med erbjudandet.
Om det hade varit en grupp som den jag är medlem i, där vi efter sista föreställningen fick ca 700kr per skalle efter att allt annat var betalt, så hade jag sannolikt tackat nej.
700 kr är ändå rätt bra betalt på pappret, men slår man ut det över tiden vi som grupp har lagt ned så är det en riktigt dålig timlön (vill man ha hög timlön räknar man bara föreställningsdagarna då vi tar inträde: 3 dagar á 3h = 78 kr/h, lägger man till tiden då scenografi byggs och liknande så blir det mycket lägre, lägger man till tiden då manuset skrivs så motsvarar ersättningen per timme en fjärt i rymden).
Ovanstående resonemang är anledningen till att jag blir förbannad på uttalanden som "Alla har rätt att kunna leva på sin kreativitet", det är ingen rättighet, det är inte ens rimligt att det skulle kunna vara en rättighet.
Förvisso så har jag bara producerat ett manus om året de senaste två åren, men eftersom jag är insyltad på andra sätt i produktionerna så tror jag inte att jag, och resten av manusgruppen, hade kunnat skriva fler per år.
Biljettpriserna till föreställningarna hade vi kunnat höja och på så vis kunnat dra in mer pengar, men då får vi problemet att ett högre pris sannolikt lockar färre besökare och besökarna som kommer vill få något riktigt bra serverat och får de inte det så kommer de antagligen inte att se fler av våra pjäser. Nivån vi satte på biljettpriset förra året var bra avvägd, något färre besökare jämfört med föregående år men något mer i ersättning.
Ytterligare en sak vi kunde göra är att ge fler föreställningar på fler platser, detta innebär dock rejält högre utgifter för oss eftersom vi dels måste göra reklam på fler ställen och vi måste transportera oss, scenografi och ev. teknisk utrustning till platserna och slutligen så får vi antagligen betala för lokalen där vi ska spela. Detta innebär dessutom att vi måste dra in tillräckligt med pengar för att kunna överleva under spelperioden eftersom en turné innebär utebliven arbetstid och liknande.
Jag påstår dock inte att detta är en omöjlighet, jag påstår bara att det inte är lätt.
Vad vill jag då ha sagt med detta svammlet? Jo, att kunna leva på sin kreativitet är ingen rättighet, ett fåtal lyckas göra det av olika anledningar men den stora massan lyckas inte med det även om de faktiskt försöker.
Vad har då detta med upphovsrätten att göra?
Inte mycket, mer än att jag anser att den bör förändras och anpassas till den verklighet vi faktiskt lever i idag. Om mina verk sprids och används av andra så spelar det mig ingen roll ifall någon av "mina" skådespelare lånar ut sitt manus till någon som kopierar upp det till sin teatergrupp eller om någon i manusgruppen lägger upp det på TPB. Enda skillnaden är "upplagan" det handlar om, och om nu någon vill ge mig ersättning för det så visst.
Samma sak skulle jag vilja påstå gäller för film och musik. Under nittio-talet så fildelade jag och mina kompisar musik och film på kasettband och VHS, senare så brände vi även kopior av skivor till varandra, dessa kopior spreds sannolikt vidare i flera led.
Idag delar vi låttips mellan varandra, och man laddar ner verket från nätet på ett eller annat sätt.
Här finns dock en rejält viktig skillnad mellan då och nu, i alla fall om jag tittar på hur jag själv fungerar. De analoga kopiorna vi spred mellan varandra ledde sällan till ett köp av verket, nedladdningen har, i alla fall i mitt fall, lett till ett ökat inköp av i första hand skivor och festivalbiljetter (rena enbandsspelningar går jag på i undantagsfall, men det händer). Vad det beror på kan jag inte ge ett rakt svar på, men anledningarna är många.
Så i mitt fall kan man inte likställa fildelningen med stöld, i mitt fall kan man likställa det med reklam och jag försöker ära den som äras bör det vill säga, jag köper det jag anser vara värt att köpa fram tills nu.
Iochmed upphovsrättsindustrins alltmer aggressiva framtoning med lagar och kopieringsskydd, som gör att jag inte kan avnjuta det jag faktiskt köpt på ett sätt jag vill, har fått mig att helt tappa lust att stödja dem jag tycker är bra. Visst är det de styrande inom industrins fel, men att artisterna låter det ske gör mig ledsen.
Många verkar anse att kreativitetens mål är att tjäna pengar på den, om inte det uppfylls så har man misslyckats. Den synen på det hela anser jag vara felaktig, om det enda målet med skapandet är att tjäna pengar på den då bör man se sig om efter något annat att syssla med. Inkomsten från kreativiteten kan komma som en glad överraskning, men det är inget man räkna med.
Att dessutom räkna med inkomster för något man skapade för tio år sedan är ännu konstigare i mina ögon.
Jag har som studerande många gånger varit i situationer där studiebidraget inte riktigt räckt till, när man berättar detta får man ofta svaret "Men skaffa dig ett jobb vid sidan av då?". Det är något jag vill säga till våra svältande upphovsmän därute, förlora ni inkomst? Skaffa er ett jobb vid sidan av, kan man kombinera heltidsstudier med deltidsjobb (i vissa fall heltid tillochmed) så kan man kombinera ett "riktigt" arbete med sitt skapande.
IntressantUppdatering: Läste nyss
Michael Gajditzas påminnelsemejl till "sina" riksdagsledamöter, i slutet på hans postning är en bild infogad som jag knåpade ihop under en kväll. Och jag kan bara säga att jag blir överlycklig varenda gång jag ser någon använda den bilden (Michael har gjort det vid några tillfällen förr och jag har sett den på annat håll antingen som infogad eller som länkad).
När jag gjorde bilden gjorde jag ett medvetet val att inte skriva ut att det var jag som låg bakom den, jag nöjde mig med att publicera den och sedan låta den leva sitt eget liv på nätet. Valet gjordes därför att jag inte anser mig vara ensam skapare till bilden, visst var det jag som knåpade ihop den men den bakomliggande idén var det flera som bidrog till och om inte jag hade gjort bilden så hade sannolikt någon annan gjort en liknande.
Såja, lite mer svammel. Och ytterligare en kick för mitt ego ;)
